Chile 2012

Nu har dagen kommit som hela tiden varit så långt bort att man inte har tänkt på hur det ska kännas när man ska säga hejdå till sina familjer och vänner. Jag tror jag har förträngt mina känslor, eller jag har förträngt dem. Så nu när denna dag kommit kommer alla dessa förträngda känslor fram. Hur mycket jag kommer sakna mina vänner och hur mycket jag faktiskt kommer sakna min familj även om jag kanske inte kommit den så jätte nära. Men igår kändes det som jag kom ett steg närmare familjen när Oriana lockade mitt hår medan vi lyssnade musik och kollade på bilder från min FB.

Jag tror jag aldrig känt så här förut, eller kanske en gång, fast det var ändå inte på samma sätt. Det är just tanken på att jag kanske inte kommer få träffa dessa underbara människor igen. Jag vill åka tillbaka hit, men det kommer inte ske för ens om några år dels för att det kostar en massa pengar och att det finns andra ställen på denna jord som jag vill besöka. Och vem vet om några år kanske inte mina vänner bor kvar här osv. Jag vill inte ens tänka tanken att jag aldrig kommer få träffa dem igen, så det tänker jag inte göra. Jag SKA åka tillbaka hit och jag SKA träffa dem igen. Punkt slut.:)

Måste bara säga hur tacksam jag är för den här resan, det har varit en riktig stor upplevelse för mig att få komma iväg och få uppleva en helt annan kultur. Den chansen är det inte alla som får. Så TACK Luis och TACK donnergymnasiet för denna resa. Och jag har inte bara fått uppleva en annan kultur utan vi svenskar som varit här tillsammans har kommit så mycket närmare, vi är som en stor familj och denna gemenskap vi har den är guld värd.

Men resan är inte slut än, vi har två veckor i Santiago kvar innan det bär hem till Sverige. Så nu blir det verkligen att ta vara på varenda minut för denna resa som verkade så lång är inte alls så lång. Snarare för kort!

Ha det bäst! / Nathalie Fredin

Det är 11 dagar kvar tills vi måste packa och lämna allt här i Castro. Vill inte ens kunna skriva så. Det börjar redan göra ont. Både jag och Natalia som går på Coloane har släppt några tårar bara genom att se våra kompisar skratta och ge oss fina brev där det står att vi betyder mycket för dem, och att det ska bli jobbigt att lämna oss.

Jag ska försöka att skriva ett litet och snabbt inlägg för att undvika tänka på  dagen då vi åker. Jag ska försöka att vara glad och skratta och umgås med alla fina tills vi sitter på bussen till Santiago. Där tänker jag gråta ihjäl mig med resten av gruppen.

Tänk att tiden kan gå så himla snabbt. Jag kom ju nyss, jag kunde ingen spanska och hade bara mina svenska vänner att prata med. Och nu, när jag börjar leva ett nytt liv med nya folk så måste jag lämna det. *Jag önskar att alla tappar bort sina pass och att alla bussar och flyg blir inställda i 3 månader till.* *(please make my wish come true)*

Första dagen i Santiago var underbar, det var så himla fint, varmt och skönt. Jag ville nästan börja gråta när vi var på väg till Castro. Och nu är det tvärtom. Skulle vilja stanna här de veckor vi ska vara i Santiago egentligen.

Jag låter väldigt negativ, och jag känner mig arg, men det är endast för att jag älskar Castro och alla personer här.  Jag så JÄV** tacksam för detta äventyr och denna fina upplevelse. Och jag vill även tacka alla som har gett oss chansen att åka hit, till största dels går all tack till vår extra pappa Luis Barnes och Donnergymnasiet.

Gud vad jag ska dra ut på de här sista 11 dagarna…

Hoppas ni har det bra hemma i Sverige /A

Hej allihopa!
Hoppas att ni har det bra där borta i Sverige! Jag tänkte berätta om en händelse som hände för ca två veckor sedan. Jag och Filippa kom hem från skolan och då såg vi att ett hus bara några hus ifrån vårat brann. Elden från det huset hade också spridit sig till huset brevid så när vi kom till platsen så brann två hus.
Det hade samlats ganska mycket folk där, många var upprörda och det försår man ju. När vi hade stått där ett tag så började folk springa in i huset bredvid som inte brann, och började tömma huset på dom viktigaste sakerna som säng, kylskåp osv för det fanns stor risk att elden skulle sprida sig till det också, så jag och Filippa sprang dit och hjälpte dom bära ut sakerna för det kändes ju hemskt att bara stå där. Men som tur var så hann dom släcka elden innan det spred sig till det huset.
Jag tycker väldigt synd om familjerna som blev av med sina hus för här har dom heller ingen försäkring så dom måste börja om från 0, och alla sakerna som brann upp, barndoms minnen osv, vill knappt tänka på det, stackarna.

Men bortsett från det så mår jag i alla fall toppen och det tror jag nog att dom andra också gör! Idag, åkte jag och Filippa till en annan stad som heter Temuco som ligger på fastlandet med våran familj. Vi ska övernatta hos deras barn Mackarena till på onsdag, det tog ca 8 timmar att åka hit men det gjorde ingenting, jag och Filippa sov nästan hela resan och vår kära mor köpte lite godsaker vi kunde äta på också det det gick alldeles utmärkt.
Dom pratade också någonting om att vi skulle till ett museum och titta, vet dock inte vad det är för museum men det blir nog spännande!

Men jag hoppas att ni har det bra i värmen där i Svergie, här börjar det bli ganska kallt faktiskt… nu ska jag se film och försöka sova.
Puss & Kram!

Hejsan alla!

Sitter nere i vårat dömysiga vardagsrum eftersom de är så kallt på mitt rum, man märker verkligen att det börjar bli vintertid här nu.

Förra veckan skulle jag, Natalie och två chilenare från hennes klass gå på en gratis provgång på gymnastik. Jag har aldrig testat på gymnastik och min magkänsla sa som vanligt att det inte var en bra idé att testa något nytt för att sedan göra bort sig. Men jag tog tag i kragen och pallrade mig dit.

Väl framme i gymnastikhallen ser vi ett antal tjejer dansa balett. Började med att jogga runt i hallen som uppvärmning, efter ett tag var både jag och Natalie trötta och orkade inte springa mer och stannade därför för att ta en paus. ( Bra kondition, heja sverige!!). Då kom läraren fram till oss, sa åt oss att vi inte fick prata med varandra och att vi skulle börja springa igen. När uppvärmningen var klar skulle vi stretcha, läraren gick runt på var och en och ”hjälpte” en för att bli mer vig (inte det skönaste jag varit med om, kändes mer som att hon försökte bryta benen på oss). Efter stretchning var det dags för…… balett!!!! Ingen gymnastik som vi hade tänkt oss. Utan vi skulle försöka hoppa runt där som graciösa balettdansöser gör, vilket absolut inte är min grej. Innan vi hann börja, tog jag mina grejer, skrek ”ciao” och sprang därifrån. Lämnade stackars Natalie där. Men gud vilken panik jag fick, det var fruktansvärt pinsamt att springa därifrån men kan lova att det skulle varit pinsammare att stanna kvar för att försöka lära på sig balett.

Förövrigt så var jag vid frisören igår. Skulle färga mitt hår rött, vilket jag haft i två år nu och skulle gärna vilja behålla det så. Trots att det verkade som att de förstod hur jag ville ha det, så blev mitt hår LILA. Vet inte riktigt vad som hände. Men det gör inte så mycket, går alltid att färga om, dock kommer jag inte göra det vid en chilensk frisör hehe. Men annars mår jag jätte bra och älskar att vara här. Chile är så jävla bra.

CIAO! /En glad, men numera lilahårig Filippa.